Bortom käbbel & mansplaining

Under sommarlovet har Transportgate härjat i nyhetsflödet, på debattsidorna och i sociala medier. En skandal som på rekordtid gick från att handla om den konkreta sakfrågan, att två regeringar på båda sidor om blockgränsen drivit igenom en dålig outsourcing av hanterandet av känslig information, till att spåra ur i politisk pajkastning av den värsta sorten.

I allt detta är det en fråga som kanske borde ställas. Hade svensk politik kanske mått bra av lite fler ingenjörer bland politikerna? Hade Transportgate blivit såhär om det fanns någon bland politikerna som drev igenom förslaget, eller bland de som reagerade på avslöjandena, som faktiskt på allvar förstod de tekniska och konkreta effekterna av vad det handlar om? Jag tror att om det funnits fler ingenjörer i processen så hade säkerhetsproblemen lättare undvikits. Jag tror också att med fler ingenjörer, som förstod de tekniska förutsättningarna, hade den efterföljande debatten varit mer konstruktiv och fokuserat mer på det faktiska problemet, att myndigheter inte har kompetensen de behöver för att möta digitaliseringen.

Idag är ingenjörer underrepresenterade i riksdagen. Bara 12 av de 349 ledamöter som representerar oss har en ingenjörsexamen, vilket kan jämföras mot att det enligt SCB finns över 300 000 utbildade ingenjörer i Sverige. Det är synd. I ett samhälle som förlitar sig allt mer på teknik och där den teknologiska utvecklingen går i en rasande fart så är det lätt att se att ingenjörernas frånvaro i politiken utgör ett slag mot kompetensunderlaget bland de som ska styra Sverige. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur viktiga vi kommer att vara när den AI-drivna automatiseringen kickar igång på allvar, men jag tror inte jag behöver övertyga er läsare om att det är ett faktum: svensk politik behöver fler ingenjörer!

Samtidigt har vi gott om tecken på det omvända, nämligen att vi ingenjörer behöver politiken. Inte bara för att finansiera forskningsprojekt och skapa förutsättningar för teknologisk utveckling, utan även för att bredda våra perspektiv.

Alltför ofta begås politiska utspel av (självbeskrivet) opolitiska ingenjörer och alltför ofta slår det helt fel. Ett tydligt exempel som tack och lov inte verkar ha spridit sig särskilt långt utanför techindustrin är turerna kring den Google-ingenjör som publicerade ett memo om Googles rekryteringsstrategi för att bredda företagets mångfald. Jag ska inte gå in i detalj på vad det handlade om, men kontentan var att ingenjören menade att det var vetenskapligt bevisat att kvinnor och män är olika. Därför var det onödigt att ens försöka skapa jämställda arbetsplatser inom IT-industrin eftersom att det inte finns tillräckligt många kvinnor för att det ska vara möjligt. Om vi bortser från att själva utgångspunkten fullkomligt osar bad science så sätter det fingret på ett karaktärsdrag som alltför ofta fäller oss ingenjörer. Det är nämligen något som går till roten med hela den världsbild vi skolas in i och det problemlösande synsättet som präglar vår vardag.

I yrkeslivet och i studierna ägnar vi oss åt att skapa modeller av verkligheten och att approximera den, och det funkar ofta. Men baksidan av detta effektiva angreppssätt som vi praktiskt taget indoktrineras in i är att det har begränsningar. Ingenstans blir det tydligare än när vi försöker oss på att modeller och förenkla det gigantiska system av okända variabler och gråzoner som är vårt samhälle.

Kanske är det också därför som många ingenjörer är överrepresenterade i högerextrema politiska rörelser. Det som förenar många extrema ideologier är just det att de presenterar en enkel världsbild med enkla lösningar på problem som i verkligheten är enormt komplexa. Kanske är det därför som en tredjedel av de 12 riksdagsledamöter vi delar utbildningsbakgrund med kommer från Sverigedemokraterna. Ett annat, ännu obekvämare sammanhang där vi överrepresenteras är bland IS-krigare och andra radikala islamister.

En studie av British Society, som undersökte varför ingenjörer så ofta överrepresenteras inom jihadistmiljön, pekade just på ingenjörskonstens mindset. Den som studerar vid en samhällsvetenskaplig eller humanistisk fakultet skolas in i att ifrågasätta, reflektera och argumentera, och på köpet blir de bättre rustade att hantera de komplexa samhällsutmaningar vi medborgare har att ta ställning till. De förekommer i mycket mindre utsträckning i dessa miljöer än vad vi ingenjörer gör, som genomgått en utbildning som fokuserar i högre grad på absoluta sanningar och frågeställningar där iskallt rationellt och logiskt tänkande räcker för att nå en lösning.

Det här är väldigt viktiga kompetenser, även inom politiken. Dagens politik handlar i alltför stor utsträckning om att plocka billiga poänger och att hetsa fram indignation över motståndarsidans senaste snesteg, snarare än att skapa lösningar på viktiga samhällsutmaningar. Där har vi ingenjörer en viktig roll att fylla. Vårt lösningsorienterade och sakliga mindset är perfekt för att se igenom fluffet och ta itag i själva sakfrågorna. Och även utanför politiken har vi ett enormt inflytande över samhällsutvecklingen. I mångt och mycket är det vi som skapat, och kommer skapa, de stora genombrotten som revolutionerar samhället.

Vi har all rätt att vara stolta över vårt yrke och dess centrala roll i såväl ekonomin som samhället i stort. Men med det inflytandet följer också ett ansvar att förstå det samhälle vi verkar i och engagera sig i det. Att fnysa åt politiker som inte gör något rätt är att göra det bekvämt för sig. För kanske har du rätt i att det bara är en massa irrationellt käbbel de ägnar sig åt. Men kanske är det istället ett tillfälle att lära sig. Och det finns inget bättre sätt att lära sig om hur samhället fungerar än att engagera sig politiskt. Gör du det kommer du kunna påverka utvecklingar, få din världsbild utmanad och förstå varför saker fungerar som de gör och vad som behöver förändras. Genom att engagera dig politiskt förbättrar du inte bara samhället, du förbättrar även dig själv.

Ursprungligen publicerat i Osqledaren den 5 :e September 2017 .