OL gör: Valhalla Kebabtrip

Kebaben, denna människans kulinariska magnum opus. En maträtt som kanske mest är känd i dess enkla form, som snabbmat för den som druckit lite för mycket dagen innan eller den som är på språng och inte har något emot att lukta vitlök några dagar framöver. Andra snabbmatsrätter, som hamburgaren och korven, har genomgått en metamorphosis och går nu att hitta även i de finare salongerna och OL tror att nästa rätt på tur är kebabens. Men det finns alldeles för många alternativ runtomkring KTH, och eftersom OL bryr sig om studenternas välmående har vi recenserat Valhallavägens crème de la crème!

Valhallagrillen

Vi börjar vår smakresa ett stenkast från KTH, där Quarnevalen brukar hålla hus. Valhallagrillen är en grill som står lite avsides. Interiörmässigt lämnar den en del att önska, det är en himla massa bilder på boxare. Jag är inte helt säker, men jag tror inte att Rocky Balboa är känd för sitt snabbmatsintag. Men vi är inte här för att titta på inredning, vi är här för att äta!

Låt oss börja med pommesen. Det är bra. Den som gillar tjockare, men ändå krispiga, pommes frites har hamnat helt rätt. I avsmakningskommitén råder delade uppfattningar kring hur ett idealpommes ska vara, men vi enas om att tycker man de ska vara tjockare så är det så här de ska vara.

Den obligatoriska vitlökssåsen lämnar dock en del att önska. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte ens om det är vitlökssås eller om det är “vit sås”. Det smakar som någon slags majonnäs med en svag underton av vitlök som kanske bara är där för att man förväntar sig det. Tråkigt! Själva kebaben är inte heller jättebra. När man går till en grill får man ofta nöja sig med kebab som är stekt på spisen, men här märks det. Konsistensen är lite seg och gummigaktig. Smaken är dock godkänd.

TLDR: kör en pommestallrik istället.

Kebab Kitchen

Här kör de kebab på spett! Trots att det är ett stort citat stulet från KFC på väggen så är det något med stället som andas kvalité. Kanske den markant större lokalen, eller så är det kanske att besticken är av metall? Det är kanske en orättvis jämförelse eftersom den tidigare kebaben serverades på en grill, men vi tycker det är ett stort plus i kanten att inte behöva välja mellan att frysa ihjäl eller drabbas av klaustrofobiskt inducerad panikångest medan man väntar på kebaben.

Låt oss då titta närmare på själva huvudnumret: maten. De förväntningar som byggts upp av det tydligt uppvisade roterande kebabspettet infrias. Så här ska kebab smaka! Konsistensen är mycket bra, den förra kebabens gummikänsla lyser med sin frånvaro och här är istället kebaben lövtunn. Den nästan smälter i munnen men utan att den känns konsistenslös.

Inte heller på såsfronten blir vi besvikna. Det är en stabil tomatsås, inget revolutionerande, utan det är istället vitlökssåsen som imponerar. Vitlöken träder fram på ett graciöst sätt, det smakar tydligt av vitlök utan att det för den delen blir överväldigande. Tyvärr har också denna kebabtallrik en akilleshäl: pommesen. Den är helt enkelt inte krispig nog. Det blir lite avlång klyftpotatis av det hela.

TLDR: Kör en Iskender kebab istället.

Tullfritt

Jag har flera gånger använt resemetaforen i den här artikeln. Den här gången är det inte ironiskt. Om du inte precis haft lektion i Alba Nova så ligger den här grillen väldigt off. Se till att packa vandringskängor. Undertecknad försökte ta sig dit i tygsneakers och det var ett närmast fatalt misstag.

Förutom att grillen ligger väldigt långt ifrån KTH så har den ett annat, större problem: kebaben är inte värd promenaden. Pommesen är ganska god, den är krispig på utsidan men mjuk på insidan. Deras egen sås, som de döpt till sin “goda sås”, är ganska god även om det är oklart vad den faktiskt består av och har en syrlighet som kanske inte tilltalar alla. Men beställer man en kebabtallrik så är det faktiskt kebaben som står i fokus, och den leverar inte.

Tuggmotståndet är inte riktigt vad den ska vara, även om den inte är lika gummiaktig som Valhallagrillens. Jag skulle beskriva det som linjärt, det är ett jämnt tuggmotstånd som inte förändras under käkarnas färd mot varandra. Det hade kunnat ursäktas om det inte vore för det stora problemet: det smakar stekflott. Av någon outgrundlig anledning tyckte mina medsmakare att det här var den godaste kebaben. De har fel. Vi lämnar det så. Det är okej att steka kebaben på en spis, men då ska den spisen vara ren. Kebaben ska inte smaka inbränt stekfett.

TLDR: Skippa den om du inte är ambitiös nog att gå på föreläsningar i Alba Nova och verkligen måste äta något i närheten.

Järnvägsgrillen

Den här kebaben är faktiskt unik på det sättet att den ser helt förjävlig ut. Det var en seriös utmaning att få till en bild på den som inte skulle trigga Facebooks algoritmer för känsligt material. Men på sätt och vis är den här kebabens upprörande yttre bara en bieffekt av en närmast gudomlig såsbonanza. Gillar man sås blir man verkligen inte besviken. Det är så mycket sås att det faktiskt är sås kvar när resten av maten är uppkäkad. Och god är den!

Konsistensen på kebaben är bra. Men när den ligger i ett litet styrefoambadkar av sås är det ofråkomligt att den blir lite, lite mushy. Det vägs å andra sidan upp av att pommesen är mycket bra och krispig. En extra touch är att de utöver grillkryddan även har sprinklat lite dill över dem. Gott! Det får också sammanfatta utlåtandet över den här kebaben, som ju i stort sett alla läsare antagligen käkat minst en gång.

TLDR: En kebab med personlighet. Varje ärlig teknologs guilty pleasure.

Fotokred: Melanie Bonnaudet.

Ursprungligen publicerat i Osqledaren den 26 :e Februari 2018 .