Valanalys 2018: Århundradets vägval

Det var en minst sagt svettig valnatt. Opinionsmätningarna var spretiga, men vissa pekade på att SD skulle bli landets största parti, och ännu fler att de skulle ta andraplatsen från Moderaterna. Även om jag och de flesta andra jag känner tog de värsta mätningarna med en nypa salt, så var det minst sagt nervöst när de sista dörrarna knackades och de sista väljarsamtalen avslutades.

Det är tråkigt, men förståeligt, att SD återigen fick så mycket utrymme. Det är ett parti som är uttalade motståndare till den liberala demokrati som möjliggjort den era av frihet vi fortfarande lever under, men som var helt otänkbar för hundra år sedan. Ett parti som har Ungern som förebildsland, där demokratin steg för steg monteras ner och där antisemitism blivit ett normaliserat inslag i samhällsdebatten.

Varenda procentenhet över noll som tillfaller SD är ett misslyckande för demokratin, men deras tillväxttakt har definitivt hejdats och det finns fortfarande en tydlig och uttalat antifascistisk majoritet i riksdagen. Det är också det som är utgångspunkten för min analys av valresultatet och vad det innebär för Sverige framöver. Det talas från vissa håll en “icke-socialistisk majoritet” som tillsammans ska utgöra regeringsunderlag, där man lite smidigt väljer att räkna med SD. Och den som har uppfattningen att det som Sverige behöver som mest just nu är skattesänkningar, avregleringar och andra ekonomiska högerförslag kan nog ha fog för sin uppfattning.

Men jag tror att politik är mer än så. För samtidigt som det för tillfället finns en majoritet i riksdagen mot många ekonomiska vänsterförslag så finns det också en bred majoritet för progressiv politik. Det finns otroligt mycket som S, V, MP, C och L skulle kunna åstadkomma i ett samarbete som tar avstamp i de likheter som faktiskt finns. Alla fem partier har ideologier rotade viljan att frigöra människan att uppnå sin fulla potential, och alla förenas i sitt motstånd mot fascism och konservatism.

Med ett M som tillsammans med KD gjort en kraftigt konservativ högergir i många av de frågor som ligger liberaler nära om hjärtat skulle jag nog påstå att en Alliansregering byggd på partiernas nuvarande politik skulle bli minst lika bråkig, om inte ännu bråkigare, än en vänsterliberal samarbetsregering.

Beslutet ligger hos C och L nu. Med en moderat partiledare som redan nu öppnat för att lämna C och L för att istället stödja sig på SD borde inte beslutet vara svårt. Valet står mellan mörkblå konservatism uppstött av ett fascistiskt parti, eller en historiskt sett naturlig allians mellan frihetssträvande partier. Tillsammans skulle de kunna bygga en starkare demokrati, ta stora kliv mot ett mer jämställt Sverige och nå långsiktiga lösningar i många andra frågor. Måste inte det vara mer värt än det där nionde jobbskatteavdraget?

Kommentar: texten kom att bearbetas samman med en analys av en liberal skribent i redaktionen.

Ursprungligen publicerat i Osqledaren den 29 :e Oktober 2018 .